National elections in Denmark this September revealed great political divisions in the small nation

By: Anna Simone Reumert, 2011-10-02

On the night of the 15th September, the Social-democrats stepped back into their old office, strongly backed by their fellow opposition parties, the Social-Liberals (‘Radikale Venstre’), the Socialist People’s Party (‘Socialistisk Folkeparti’) and the Red-Green Alliance (‘Enhedslisten’). Having waited 10 years in the shadows as a defeated and much criticized opposition, this surely would give reason for celebration. Moreover, the elections made history by presenting the first female Prime-Minister ever elected in Scandinavia, namely leader of the Social-democrats, Helle Thorning-Schmidt.

In spite of these victorious steps, it was with somewhat mixed feelings that followers of the opposition welcomed their new government. Ironically, the winner of the elections was in fact the then-ruling party, the Liberals (‘Venstre’), who gained a majority of 47 seats in the Parliament. In comparison, the Social-democrats gained only 44 seats, their lowest result in decades. In addition, the internationally (notoriously) known Danish People’s Party (‘Dansk Folkeparti)’ may have lost 3 mandates this year, yet they still stand as the third biggest party in the Parliament. And the latest project of Danish (neo)-liberals, ‘Liberal Alliance’, could celebrate a great victory with 9 fresh seats in the Parliament. Along with

the Social-democrats and the Socialist People’s Party, who went down 7 seats, the real losers of this year’s election were the Conservative People’s Party, who lost a remarkable 10 seats, thus shrinking from having been in government the entire last decade to representing the lowest position with only 8 seats in the Parliament.

One could point to the pragmatic and compromising approach of these three parties during election campaign as an apparent losing strategy. More than showing cooperative skill, this approach just revealed the parties’ missing visions in the eyes of many voters. The winners, on the other hand, were the parties who held firmly to their ideals: The leftists in the Red-Green Alliance praised social welfare in a country that has moved to the right for as long as many can remember, and the Social-Liberals reminded people of a greater moral responsibility for the environment and for the world outside of their national navels when most were occupied with everyday-household economic worries. Notably, female leadership counts for more than the top-post in the government: The leaders of, respectively, the Red-Green Alliance, 27-year old Johanne Schmidt-Nielsen (whom British newspaper the Observer recently titled “the new queen of Danish left-wing”) and of the Social-Liberals, Margrethe Vestager, have both had excellent personal election results, leading many to link their parties’ success to their charismatic leadership. Due, then, to an all-together majority of ‘red’ seats in the Parliament, the opposition gained what they fought for, after all. Besides, the elections showed a remarkably high voting attendance of 87,7%. The Danes may disagree to a confusing degree, but they sure all have an opinion to stand up for!

As with all good parties, the hangovers come heavy the day after. The last couple of weeks, Thorning-Schmidt has been struggling to design her new government, while calming an inevitable power-battle between the central-leaning Social-Liberals and the more left-wing Socialist People’s Party. Moreover, the Social-Liberals have now to consult the government-supporting Red-Green Alliance on important issues of saving the national economy over which the two parties strongly differ. Consequently, some political commentators have already prophesized the government’s downfall before it has even started its work. Others celebrate the new government as the end of an era of tough immigrant rules, privatization of welfare services and, consequently, increasing social inequality in the country. Meanwhile, media is speculating over whether or not it actually matters that Thorning-Schmidt is a woman. Should Danes praise this fact, or rather put on the post-gender eyeglasses and look beyond this?

One thing is certain, though. Helle Thorning-Schmidt has still to prove her legacy as a strong leader, and chances are, as the new right-wing opposition, strong in number and fast to comment on her every (wrong) move, this will prove quite a bumpy road to walk in new shoes. The near-future of Danish politics will probably show quite a lot of political strife – but at least, and worth mentioning in times of worldwide protests against state repression -, the people have chosen this political climate freely.

Over the past 20 years, Central Eastern Europe has been characterized by major historical events that have ultimately led up to great changes in the regions economical, political and social structures. The possibility of traveling overseas has progressively expanded facilitated by the entry of numerous Eastern European states into the European Union.  As there are still great inequalities between West and East, rich and poor, many Eastern Europeans decide to invest their life savings into building themselves and their children a better life at the opposite side of Europe.  What is left unknown and rarely spoken of is that thousands of Eastern European children, the “Euro-orphans”, ultimately pay the highest price.

The phenomenon itself is nothing new. Citizens of poor countries have always migrated to more fortunate states in hopes of elevating their standard of living. Regrettably, inadequate incomes and practical inconveniences often result in children being left behind with relatives, neighbors, older siblings or in more extreme cases out in the streets whilst their parents immigrate abroad to allegedly improve the financial situation for their family.

As there are high costs associated with the parent’s homecoming many children reunite with their parents as rarely as once or twice a year. This scenario has previously been played out in third world countries such as Bangladesh, the Philippines and China. Now, the same phenomenon is displayed in Europe. These children are universally recognized as so called

“Euro-orphans”. “Euro” because the problem is especially frequent in the newly EU-affiliated countries.

There is no exact figure verifying the amount of Euro-orphans in Europe. The European Law Foundation declared in May 2008 that it is a matter of hundred thousands of children within the Eastern European borders. Today, experts claim there are a great number of unrecorded cases and that the actual amount is greater. “8 out of 22 children in my class are so called Euro-orphans” testifies one of the polish teenagers Utblick has spoken to. Subsequently she explains that these statistics only represent the amount of children whose parents permanently live abroad. If she were to count in those parents who leave their children at times but return temporarily between voyages she clarifies that ”the number would be even higher”.

Judged by border arrangements and job availability millions of Eastern Europeans decide to migrate to Great Britain, Ireland, Germany or one of the Scandinavian countries.  Generally, they work as cleaners or on-site construction workers through which they commonly obtain a wage exceeding double the amount compared to what they would gain from performing their actual undertakings in their home country.

Interestingly, Western and Eastern opinions have surprisingly conflicting perceptions on what causes parents to leave their children whilst they themselves work abroad. Western voices victimize the parents, referring to the steady stream of foreign labour descending from Eastern Europe as inevitable. Hard living conditions and poverty mark the Eastern European countries and therefore parents have no other choice than to build up their lives elsewhere. They state that the majority of parents consider it to be a hurtful but temporary solution and plan to reunite with their children as soon as they have earned enough money to live the life they desire in their home country.

Eastern Europe is often of a different opinion.  Voices claim that leaving children behind is a decision executed by choice not necessity. The parents are considered irresponsible, inconsiderate and ignorant of their children’s needs. Parents decide to stay longer than planned and upon return discover that the children they last saw are now full-grown adults.

Child psychologists from both sides of Europe accentuate that the separation of children from their parents may result in great emotional damage, both for the children and their parents. They also emphasize that children are unable to relate to adult argumentation. Parents may portray their absence as temporary and motivate their departure with the lack of financial means but most children will irrespectively perceive the situation as a complete abandonment and rather see it as a lack of love, leaving them in a state of confusion. This might result in trust issues, ultimately, hindering these children from building long lasting relationships in their adulthood.  Studies also demonstrate that these children run an elevated risk of exposing themselves to criminality, drugs and prostitution and that they tend to be overrepresented amongst teen pregnancies.

Unnoticeably few organizations attend to the source and effects of Euro-orphanage and the general public is generally unaware of its existence. Certain governments have initiated small-scale projects which aim at offering these children the support they need but generally speaking these efforts are barely satisfactory.  

Irrespective of what causes parents to leave their children, choice or necessity, the fact remains unchanged. There are hundred thousands of abandoned Euro-orphans within the borders of Europe. Children, whose voices should not be left disregarded.  As the European Union continues to expand it is most probable that so will the complexity surrounding Euro-orphanage. Ultimately, these children deserve to be recognized irrespective of if they are an outcome of the lack of love or the lack of money.

Text: Claudia Henzel

Detta är vårens andra och sista nummer av Utblick med temat det digitala samhället - hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikations-möjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Ambitionen med detta temanummer är att belysa komplexiteten i dagens omvärld och hur nyutvecklade kommunikations-kanaler med en uppdateringsfrekvens i ultrarapid har bidragit till att det blir allt svårare att upprätthålla en enhetlig bild av världen. Från en utrikespolitisk synvinkel är detta teknologiska paradigmskifte avgörande då spelreglerna fundamentalt har omstrukturerats för vem som kan rapportera vad, när och hur.

Ladda ner här!

Detta nummer beräknas levereras i slutet av nästa vecka. Det planeras också ett release- party den 12 maj kl 18 på Terassbaren (Övre Husargatan 36). Mer info kommer inom kort!

Den europeiska integrationen har stött på patrull. Sedan andra världskrigets slut har den den rådande uppfattningen varit att Europa behöver samarbeta och integreras ytterligare för att undvika konflikter. Utvecklingen nådde sin kulmen i och med att Lissabonfördraget ratificerades 2009.
I den finansiella krisens kölvatten har nya konflikter uppkommit som sätter samarbetet på prov.

För några veckor sedan vann Sannfinländarna valframgångar vid parlamentsvalet i Finland. Ett av deras mål är att hindra EU-länderna, eller i alla fall Finland, från att hjälpa de krisdrabbade länderna i södra Europa. Även om Sannfinländarna inte ensamt kan stoppa ett
nödlån visar det på ett minskat stöd för vidare Europeiskt samarbete. Liknande tongångar har hörts i andra länder.

Samtidigt har en konflikt blossat upp kring de tusentals tunisiska flyktingarna som kommit till Italien och försöker ta sig till Frankrike. Inget av de två länderna vill ta ansvar för flyktingarna och försöker spela ut diverse juridiska kort för att undgå ansvaret. Italien

 duckar genom att ge uppehållstillstånd till flyktingarna och därmed rätt att röra sig fritt inom EU, däribland till Frankrike. President Sarkozy i Frankrike behöver å sin sida visa handlingskraft inför väljarna som enligt en opinionsundersökning hellre ser de främlingsfientliga Front Nationales presidentkandidat på hans post. Regeringen har gått ut och sagt att man ska göra vad man kan för att skicka ut dem ur landet, bland annat genom att kontrollera om de har tillräckligt med pengar för att klara sitt uppehälle, något som är ett krav för att få uppehålla sig i ett EU-land enligt stadgarna. Parterna försöker lösa konflikten genom förhandling men ingen ömsesidig lösning har ännu presenterats.

EU:s regler har inte varit en del av lösningen på problemet, snarare tvärtom. De har möjliggjort att länderna kan skjuta över ansvaret för flyktingarna på varandra utan att problemet lösts. En lösning kan vara att ge EU mer makt så att de kan hantera frågor av denna kaliber och därmed undvika den EU-rättsliga rävsax som nu uppstått. Den makt ska i
så fall tas över av EU från dess medlemsländer. Något som inte verkar vara politiskt möjligt i dagsläget.

Text: Gustav Knopp

Text: Beatrice Rindevall
Illustration: Josephine Bergenmar

Ibland växlar jag till facebook för att planera kvällen och ibland googlar jag något jag funderar över. Vad gjorde man innan google? Självklart fanns det sätt att komma åt kunskap, men det är så mycket lättare nu än innan. Det underlättar mitt liv att kunna ringa när jag behöver eller att kunna gå in på vasttrafik.se och se när jag kan ta nästa vagn. Jag är så imponerad av tekniken och vårt digitala samhälle. Nollor och ettor bygger upp ett system som kan ta dig nästan överallt på mindre än en sekund. Som kan sprida kunskap, information och till och med demokrati. Jag slutar aldrig att förundras. Men nu har jag läst artiklar, sett filmer och gått på föreläsningar om metallutvinning i Afrika, radiovågor och kemikalier.

Stefan Jarl frågar sig ”Varför underkastar vi oss?”.  Meyer von Bremen citerar Eva Röse i Sveriges natur #1/11 ”- Många tror att vi har en storebror som vakar över oss, men det har vi inte och därför måste vi bli miljömedvetna konsumenter”. Går det? En tjej i min klass berättade om sin pappa som skulle fixa ett nytt mobilabonnemang. Han ringde och fick frågan om vilken telefon han ville ha till det nya abonnemanget.  Trots att han hade sin fungerande mobil gick det uppenbarligen inte att lösa ett nytt abonnemang utan att köpa en ny mobil till det. Allt i vårt nyfunna digitala samhälle är inte nödvändigt eller önskvärt för oss. Det är uppenbart. Men kan det vara farligt?

Har du varit med om att du efter ett långt mobilsamtal har ett rött och varmt öra? Det har hänt mig många gånger. Strålsäkerhetsmyndigheten menar att radiovågorna kan vara hälsovådliga om de värmer upp hela eller delar av kroppen med 1 Celsius. Problemet är att vi oftast inte sitter med en temperaturmätare för att se hur länge vi bör prata. Och hur omgivningen påverkas av när jag pratar i telefon vet jag inte. Jag kan rynka lite på näsan åt om någon röker för nära mig då jag vet att det inte är bra för mig. Telefoner går mig däremot ganska obemärkt förbi.

Nickel, kemikalier, radiovågor, miljöpåverkan. Mobiler, datorer, trådlösa nätverk. Konsumtionshets, status och bekvämlighet. Kan nackdelarna hamna i periferin? Vi inser inte hur produktionen kan påverka oss och andra, och vem kan egentligen kräva det av oss? Precis som Pernilla Wahlgrens svar på kritiken om hennes användande av blårävs-mössan demonstrerade[1] så är det svårt att engagera sig för allt. Men om vi har en procent av befolkningen som engagerar sig för en fråga och nittionio procent som inte bryr sig eller känner sig manade att bry sig kan både djuren, arbetstagarna och konsumenterna vara i en knepig situation. Vart är vårt skyddsnät och vem ska stå för det? EU, företagen och politikerna verkar inte göra det just nu. Och vi har mycket annat att tänka på i våra liv. Så företagstopparna kanske inte behöver hålla andan för tillfället. Lönen och tillståndet för gruvarbetare, produktionen av datorer eller hållningen av blårävar kommer antagligen inte att bli så mycket mer kostsamt inom den närmsta tiden. Borde vi börja ställa mer krav på politiker, oss själva och företag? Eller ska vi kanske hålla tummarna för att en osynlig hand kommer att lösa allt?

[1] ”Jag äter kött, jag föredrar äkta skinn framför fusk och jag är inte med i nån djurrättsorganisation. Jag kämpar alltså inte aktivt för djuren skulle man kunna säga. Däremot gör jag allt jag kan och engagerar mig väldigt mycket så fort det handlar om drabbade barn!”

                                        Beatrice Rindevall
Skribent, Utblick

                                                                  





                                                                  

                                                                                                                                              Josephine Bergenmar
Illustratör, Utblick

Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat ”Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs,, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk. Under OS i Beijing släpptes mycket mer trafik lös, men den stramades åt igen efter spelen.

”Den Gyllene Skölden” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effekt har den på de tjänster som är baserade inom Kina och som kan beordras installera mjukvara som integreras i tjänsternas funktionalitet. Den är mindre drabbande gentemot kinesiska varianter av internationella sökmotorer som Google, Yahoo osv.

Om man söker ett begrepp som censureras på en sådan, som ”massakern på Himmelska Fridens Torg” och klickar får man troligtvis ett meddelande om att det är ”fel på sidan” eller

 ”sidan finns inte” om innehållet är uttalat krtiskt mot regeringen eller behandlar sådant som t.ex. mänskliga rättigheter. Söker man i bildsökningen får man irrelevanta bilder – bilden på söktjänsten ”städas”, men funktionerna i sig slås inte ut.

Kinesiska tjänster som Baidu (den största söktjänsten i Kina, större än Google) drabbas mycket  värre , och är totalt i händerna på censuren – om man t.ex. skriver in ”Massakern i Himmelska Fridens Torg” på han-kinesiska får man inte en enda träff – både nät – och bildsökande visar ingenting.

När det gäller bloggande och uppläggning av webbsidor drabbas kineserna på liknande sätt. De stora bloggmaskinerna som Blogspot och Wordpress är oftast blockerade och kan inte ens nås av kineserna, på grund av de många kritiska bloggarna där. Istället finns även här inhemska bloggplattformar som Youkou och Sina.com som har strikta regler och filter för innehåll som publiceras. På samma sätt ligger uppläggning av Websidor från någon inuti Kina oftast i inhemska sidor. Totalt finns det mellan 30 och 40 miljoner kinesiska  bloggare. När de försöker posta inlägg som innehåller vissa ord ”försvinner posterna ut i Etern” och syns aldrig till igen.

Det är intressant att det inte alls är omöjligt att protestera mot förhållanden i Kina – bara man inte på ett substantiellt sätt kritiserar regeringen eller anordnar samhällkritik. Skämt, satir och råa parodier har dock mycket större chans att klara sig genom spärrarna. Det har lett till att nätkritik har fått en ton som påminner en del om den svarta humorn i det forna sovjetunionen, men i cyberrymden. När CCTV, ett av de största och förstås genomcensurerade tv-bolagens högkvarter förstördes i en förödande eld spreds omedelbart på internet massor av videos och bilder och annat som hånade och skadeglatt frossade i den föraktade kanalens förstörelse

Så satir av det svartaste slag kan absolut finnas ifråga om lokala händelser, men om man försöker organisera sig seriöst eller gör en tydlig politisk analys av en händelse slår censuren direkt till och spärrar innehållet.

   Text och bild: Pablo Fuentes Leiva