_ Lagom till dess att jag börjat få in någon typ av vardagsrutin börjar jag nu närma mig mitt mål vad gäller svarsfrekvens på min enkät. När jag väl träffat ledamöterna har alla varit välvilliga till att ställa upp och jag har bara fått trevliga bemötanden.  
Här i Dar är det annars allmänt känt att politiker är korrupta och att man har svårt att uppnå något som helst utan att sticka till dem en liten ”uppmuntran”. 
När jag berättat för folk att jag undersöker lokala politiker himlar de oftast med ögonen och säger saker som: ”So you are basically pounding your head against a brick wall then”.

_
Men när jag bad kvinnan som tog två timmar av sin hektiska dag för att gå med mig och träffa andra representanter om att i alla fall få betala för en lunch ville hon inte alls ta emot pengarna. 
Samma reaktion fick jag när jag erbjöd en annan kvinnlig representant kompensation för den långa dala dala-färden hon tagit för att åka och möta mig på platsen jag föreslagit.

Change: Borgmästare i Dar

Två manliga councillors som också varit extra hjälpsamma ville hellre att jag skulle fixa ihop dem med ett par svenska kvinnor än att jag lämnade någon form av tackgåva.
Borgmästarens assistent Mama K blev däremot väldigt glad för ananasen hon fick som tack för all hjälp, men det hade jag också blivit med tanke på hur fantastiskt god den är här. Dessutom kostar den (för mig som viting) 7 kr så jag tror snarare att det var gesten än gåvan i sig som uppskattades.

__ Den mest intressanta person jag mött hittills är Mr F som bad mig komma till sitt kontor högst upp i en skyskrapa mitt i stan. Där bjöd han på te och två timmar av berättelser och diskussioner om Tanzania och det politiska livet. Med de höga byggnaderna reflekterandes i hans glasögon säger han:

”Most of the politicians look at these tall buildings and they say: Ah, look! We are developing. But this is not development, this will turn into a slum!”.

Dar växer så det knakar på höjden och överallt ser man höghus växa. Avloppssystemet som används för de centrala delarna av staden är desamma som britterna byggde på kolonialtiden. Då avsågs det försörja ca 15 000 människor och nu bor där miljoner, enligt Mr S. Om man nu väljer att se det som utveckling är det i alla fall inte en hållbar sådan.

När innerstaden byggdes delades den upp i tre områden, ett för européer, ett för indier och ett för afrikaner och araber. På den tiden var det i princip bara euroéeerna och möjligtvis någon enstaka indier som hade bil. På samma gator står nu bilarna parkerade upp på trottoarerna så att fotgängare tvingas gå ute på gatan. Det i kombination med trafiken i staden gör det inte svårt att förstå varför trafiken också är en av de vanligaste dödsorsakerna i Dar.

_Jag uppfattade Mr S som har en lång och bred erfarenhet som politiker som en väldigt rak person. Trots att han tillhör det regerande partiet CCM som ensamt haft makten sedan självständigheten rättar han mitt artiga försök att komma in på ämnet korruption. När jag säger ”This country and especially CCM seemes to have some problems with corruption” är han snabb med att svara ”Not SOME problems, we have extremely big problems with corruption”.

När han lagt ifrån sig min ifyllda enkät säger han att 80-90% av ledamöterna på lokal nivå inte gör sitt jobb. Enligt honom har de inte blivit politiker för att representera folket utan de sitter bara med på sammanträden för att få sitting allowance (bidrag vid möten). 
Det här är en stor inkomstkälla för många offentliganställda då staten betalar extremt låga löner, vilket bidragsgivare nu blir mer och mer uppmärksamma på. Det är inte ovanligt att politiker öppet sitter och läser tidningen eller rentutav sover under möten eller seminarier.

_ När jag för in samtalet på de inkvoterade kvinnorna säger han att tyvärr så har de flesta av dem knappt gått ut gymnasiet och delvis på grund av deras lägre kunskapsnivå förhåller de sig väldigt passiva och sitter mest av tiden.

Väl inne på samtalsområdet kvinnors situation berättar han puffandes på sin cigarett om ett av sina första åtaganden som nyvald politiker.
På väg från Dar till huvudstaden Dodoma på landsbygden bekymrades han över att kvinnor i alla åldrar med kutade ryggar för hand gick och slog i den solstelnade jorden med en kort hacka. Istället för att vända på jorden så att vattnet kan tränga ner gjorde man ett hål, slängde i frön och la tillbaka den jordbit man hackat upp.

_ Resultatet blev att regnvattnet inte kunde tränga igenom utan bara rann av åkern. Speciellt med kvinnornas arbetsbörda i åtanke åkte han till Dar och gjorde en deal med en försäljare av plogar, kontaktade ett företag som lärde upp kossor att dra plogen och åkte till byarna för att lägga fram idén.

Han tyckte sig få bra respons från jordbrukarna, men efter några veckor ringer en kollega inom partiet och säger strängt åt honom att avsluta projektet eftersom det är lönlöst. 

När  Mr S frågar varför svarar  han:  ”You see,  the men  have great  respect  for  their  cow.”

_ Efter snart tre veckors arbete med studien har jag nu kommit dit jag trodde jag skulle vara efter bara ett par dagar. Som väntat har en hel del överraskningar dykt upp som har försenat arbetsprocessen. Det visade sig till exempel att trots vad min kontaktperson sagt kan långt ifrån alla av representanterna (councillors) som jag syftar till att undersöka engelska.

Så istället för att få ut enkäterna fick jag backa tre steg och börja leta tolk och översättare. Jag är numera tjenis med gubbarna som hänger utanför översättningskontoret i stan efter alla mina vändor dit.
This is where the magic happens

Att få ut en kontaktlista till ledamöterna var inte heller helt enkelt. Det visade sig även att få av dem använder e-mail  så   min   webbenkät  får snällt  ta   ett  steg   tillbaka för personliga möten. 
Men så var det ju det här med att bestämma tid och plats över telefon med värdelös täckning i ett Dar es Salaam som slår Göteborgs alla grundskolematsalar på fingrarna vad gäller ljudnivå.

_Helt fruktlöst har mitt anletes svett, även bokstavligt talat, dock inte varit då jag fått sitta med på en utbildningsdag för politiker finansierad av Sida och även träffat en av borgmästarna. 
Dessutom har jag hälsat på min bekant Mr M, från flygresan hit som förutom att visa bilder på sin släkt på facebook tog sig tid att korrekturläsa översättningen av min enkät till swahili. Han har tidigare arbetat som tolk för presidenten så jag kan med säkerhet säga att min enkät är vattentät.

__
I veckan har jag sex möten inplanerade med olika councillors och efter min erfarenhet av runtringande samt inrådan från mer erfarna Dar-bor har jag förstått att det gäller att ligga på, påminna, bekräfta och följa upp. Att artigt lämna ett meddelande och förvänta sig att personen ska återkomma fungerar inte här. Att ringa tre gånger, SMSa och sedan ringa igen kan eventuellt ge resultat.
       
Golv är det nya skrivbord                               

_ Bland personer jag möter, i synnerlighet utlänningar finns en samrådan om att saker och ting går väldigt långsamt här och att man hela tiden måste kontrollera att det man sagt fortfarande gäller och faktiskt blir gjort.
Som min rumskompis K sa när vi stannade till vid ett ananasstånd där en kille tog betalt och de fem andra låg och halvsov i skuggan: ”Tanzania is very pole pole” (pole pole betyder långsamt och har även blivit en användbar fras när folk frågar om jag pratar swahili).
Vad det beror på finns det skiljda uppfattningar om. På vissa låter det nästan som att det är genetiskt, andra nämner värmen som förklaring och personligen tror jag att det beror på en rad historiska, samhälleliga, ekonomiska och kulturella faktorer, varav många kan spåras ända till kolonialiseringen.

Om man lämnar individnivån och ser till landet på systemnivå är det bekymrande att se hur ett så pass stabilt land med så goda naturtillgångar är så enormt fattigt och biståndsberoende. 
Enligt Mr M beror det på att det socialistiska systemet övergavs för marknadsekonomi, medan K menar att det är just det socialistiska styret man har att skylla. När jag frågade E vad hon trodde svarade hon med ett ord: dåligt ledarskap.

_
Jag tror det ligger mycket i det. När högt uppsatta politiker gång på gång snor åt sig enorma summor pengar från ett land och en befolkning som verkligen behöver dem väcker det en känsla av hopplöshet som förmodligen når ända ner till ungdomarna som tar sitt första steg in på en arbetsmarknad där de vet att de kommer tjäna smågrus. 
Om politiker själ från statskassan är det egentligen inte så konstigt om en tonåring själ från sin arbetsplats.

                                                                                    Valaffischer. Sultan och jag är nu vänner efter att jag ringt ner hans telefon ett par dagar

Att västerländska multinationella företag suger ut resurser även ur Tanzania för att lämna enorm 
miljöförstörelse efter sig höjer förmodligen inte heller motivationsnivån hos landets invånare.
Precis samma linje var den ledamot som idag under två timmar lotsade runt mig i stan, samtidigt som hon berättade om både landet Tanzania och de flesta byggnader vi såg, inne på. Hon var förövrigt änka, fyrbarnsmamma, egen företagare, councillor och drev en kvinnoorganisation vid sidan av. Apropå långsamma och lata tanzanier.

Jag är som MFS-student väl medveten om att min studie inte är allas prio ett. Även om jag trots det ibland inte kan låta bli att bli frustrerad, kan jag heller inte neka värmens inverkan. När saker och ting känns tungt känner jag för att precis som många tanzanier, lägga mig under ett träd i skuggan eller på en bilhuv och sova en stund.

Av Frida Andersson

_ Min första arbetsdag började med att jag fick skjuts av J in till stan och på frågan om jag är en kaffedrickare svarade jag ”I am THE coffee drinker”, ovetandes om att vi skulle ta den koppen ihop med före detta chefen för African Development Bank i Tanzania och numera U2 Bonos högra hand i Afrika.

Samma dag fick jag min första upplevelse av Tanzaniansk tid- och möteskultur. Jag visste sedan innan att Tanzanier ibland går efter en egen tid som ligger sex timmar efter vår och att man därmed ska vara väldigt tydlig om man menar AM eller PM. Jag är också väl medveten om att vi svenskar är det troligtvis mest tidsfixerade folkslaget på denna jord. Så när jag klev in på min kontaktorganisations (Tanzania Women Lawyer Association) kontor efter avtalad tid med Mrs T, var jag beredd på att få vänta. Att jag skulle få vänta ända tills nästa dag kom däremot som en överraskning.

Nu väntade mitt första möte med de omtalade minibussarna dala dala. En-meters-regeln som praktiskt taget är inskriven i vår svenska konstitution under paragrafen avstånd mellan människor gör sig inte gällande här och rusningstid i Londons tunnelbana är en meditationsform i jämförelse. När jag kom på bussen, efter att ha hoppat på i farten och trängt mig förbi de två tonårsgrabbarna som hänger ut genom den öppna ”dörren” och skriker vart den är på väg får jag stå upp i gången 

__eftersom bussen enligt mina svenska mått mätt är full. Det tycker inte mannen som petar på mig och menande pekar på den bakre raden där fyra personer redan sitter tätt inpå varandra.
 Jag må inte sitta inne på en lika välmående bakdel som många damer här nere, men jag kan ändå inte förstå hur jag skulle kunna knö mig ner där. 
Kanske gör jag det om ett par veckor.

Hur verksamheten kring dala dalas kan gå runt förstår jag inte heller, med tanke på att en enkel resa kostar 1, 50 kr och bensinpriserna är lika höga som i Sverige(!).  Bussarna är privatägda och de unga killarna som verkar driva dom har ofta smyckat ut dom safari style med mycket färg och text som ”Big fish and fat joe” och ”Take it easy”.

Utanför dala dalan på vägen mellan bilar och bussar går killar omkring och säljer diverse saker. Här kan man få tag på allt från ananas, via fotfil till ett fullt inrett akvarium.
I mitten av de stora vägarna sitter invalidiserade personer med olika handikapp och tigger och ibland dyker det upp personer utanför fönstret och visar upp sina stumpar till händer. E bekräftade det jag misstänkte, att det är någonting man som svensk aldrig riktigt vänjer sig vid.

På bussen träffade jag en kvinna som höll med mig i mitt konstaterande att det är väldigt varmt i Dar. Hon driver en klädbutik och hade precis gjort ett stort inköp som vi försökte knö ner emellan oss. Hon visade bilder på sina två barn och jag lovade att komma till hennes butik och köpa lite svalare kläder. Efter det bytte vi nummer så nu har jag fyra nummer i min Tanzanianska telefonbok.

Down town är det kaosartad trafik, väldigt hett och mycket ljud. Som en taxichaffis enkelt men koncist uttryckte det: ”Dar is hot and it’s jammed”.

Jag är faktiskt förvånad över hur få vita personer man ser. Jag spenderade härom dagen i alla fall en timme i centrum på och av bussar och såg bara en annan vit person bland allt myllrande folk. Ingen risk att gå obemärkt förbi här inte. Enligt E och en kontakt på TAWLA hittar man dem i sina bilar eller på sina kontor. 
Mig hittar man runttraskandes på gatan iklädd en disorienterad, förvirrad och fascinerad blick.

Av Frida Andersson

_
Sist jag var ute och flög hade jag turen att hamna bredvid en söt sydkorean som tog emot min flygplansmat och ställde den på bordet mellan oss då jag missade serveringen eftersom jag sov större delen av resan. Den här gången introducerade jag idén om en deal med min stolsgranne som går ut på att den som är vaken väcker den andre när maten kommer. Överenskommelsen övergick i ett pennlån och sedan hade jag mig en flygvän.

                                                                                                                                           Crash course i swahili

_ Han visade sig vara en direktör på universitetet i Dar es Salaam som spenderat mycket tid i Umeå och forskat kring HIV/AIDS.  Efter en crash course i swahili pratade vi om mat (Tanzania har 69 olika sorters bananer!), Oprah Winfrey, våra länders historia, facebook och inte helt oväntat gled samtalet också in på ämnet politik.

Det visade sig att Mr M var ett stort fan av Olof Palme, vilket inte är så förvånande med tanke på hans engagemang i landet och  att Tanzania länge var en socialistisk enpartistat innan införandet   av   marknadsekonomi  på   90-talet   till  följd   av   ekonomisk   kris   och   torka.

Han berättade om hur Tanzania har förändrats. Hur gapet mellan fattiga och rika blivit allt större, hur etniska och religiösa motsättningar ökat och hur frustrationen hos invånarna vuxit sig starkare. Jag berättade om hur Sverige har förändrats. Hur vår underklass numera till stor del består av pensionärer och sjukpensionärer, hur välfärdssystemet förändrats och om SD:s roll i svensk politik. Efter att jag berättat om min studie, som syftar till att undersöka representationen av kvinnors intressen på lokal politisk nivå, skrattar han och säger: ”Well… You  have come to Tanzania at a very hot time, both when it comes to the weather and when it comes to politics”.

Det visade sig att Mr M missat sitt plan dagen innan och därmed var 12 timmar försenad. När jag beklagade situationen log han brett och sa: ”Well, if I had not missed the plane I wouldn’t have met you! And it all started with a pen!”, samtidigt som han sträckte fram sitt visitkort. 
Om alla Tanzanier är lika varma och generösa med sin tid som den här herren kommer det här bli en fantastisk resa!

_ Apropå generösa människor har min väns vän E, som bor i Dar, innan resan kylt ner min resfeber ett par grader med lugnande meddelanden och väl på plats tagit mig under sina vingar.

När jag kommer ut från anländningshallen möts jag först av en fuktig värmevägg och sedan av chauffören U som kör mig till hotellet The Golden Tulip. Väl där finns ett rum bokat i mitt namn som sedan visar sig vara en svit som är 20m2 större än min lägenhet hemma med två toaletter och havsutsikt.

Det är Es pojkvän som tillsammans med sina bröder äger hotellet och efter att jag under en skäggstubbsdebatt mellan honom och E påpekat att han ser ut lite som George Clooney får jag tydligen stanna så länge jag vill.

Efter ett par dagar av ett minst sagt varmt välkomnande bestående av att bli runtskjutsad av privatchaufför, bli bjuden på välsmakande middagar, få hjälp med diverse saker och metodläsning vid poolen med utsikt över horisonten och Dars kustremsa är jag nu sugen på att se mer av staden.       

Av Frida Andersson